Framför dig har du perfekt utsikt över Döda fallet. Tänk dig hur det såg ut när Storforsen dånande kastade sig utför fallet. Och forsade fram över nakna hällar och stora stenar.

Älvens vatten strömmade utför berget i mer än 7 000 år. På den tiden hann vattnet slipa bergets hällar släta. Vattnet var motorn som gjorde att jättegrytor bildades. Och tänk att vattenfallets krön backade 800 meter. Från södra änden av Lintjärn till Storforsen.

Naken älvfåra

De största stenarna är stora som små hus. Mycket tyder på att de låg på samma plats redan före den senaste istiden. Stenarna är så stora att inte ens vattnet orkat flytta dem. Du ser inget grus och inte så många mindre stenar. Det beror på att den starka forsen tog med sig allt finare material längre nedströms. Jättegrytorna och de slipade hällarna finns kvar som tydliga spår efter den stora forsens krafter.

Allt förändrades

Katastrofen 1796 förändrade allt. Från att ha varit en dånande fors blev Storforsen ett naket och dött fall. Bygden runt Ragunda förändrades i grunden. Timret från skogarna ovanför Storforsen kunde flottas till kusten och den tömda sjön blev till fantastisk odlingsmark. Mycket blev kanske bättre, annat sämre. Allt blev i alla fall annorlunda.

Döda fallet lever

Är det något man kan lita på så är det att naturen anpassar sig till det nya. Kartlavar börjar växa på stenar och hällar. Insekter trivs i solen vid de varma klipporna. Personal från länsstyrelsen röjer sly i den gamla älvfåran, annars skulle träd växa häroch du skulle inte se Döda fallet. Naturen har sin gång och vi människor bidrar till förändring. Ibland genom att ställa till det. Som Vildhussen gjorde här i Döda fallet. Men också genom att bruka land och skog. Eller sköta om och vårda det vi vill bevara och utveckla. Hur tror du att den här platsen ser ut år 2120?

The naked riverbed

You have a perfect view of Döda fallet ahead of you. Imagine what it looked like when Storforsen thundered over the edge. Rushing over the naked rocks and boulders. The river flowed over the cliff for more than 7,000 years. Over the millennia, the water smoothed the rock. It was the motor that formed the giant’s kettles. Remember that the top of the waterfall receded by 800 metres, from the southern end of Lintjärn to Storforsen.

Naked riverbed

The biggest boulders are the size of cottages. There is plenty to indicate that they were here before the last ice age. The boulders are so big that not even the water could move them. There is no gravel and hardly any pebbles. This is because the river carried all the finer material further downstream. The giant’s kettles and the polished rock remain as the traces of the waterfall’s power.

Everything changed

The disaster of 1796 changed everything. From being a thundering waterfall Storforsen became a naked, dead cliff. The community around Ragunda fundamentally changed. Timber from the forests above Storforsen could be floated to the coast and the empty lake became amazing agricultural land. Many things were perhaps better, others worse. At any rate, things were different.

Döda fallet lives

If anything is certain, it is that nature adapts to new circumstances. Map lichens start growing on rock and boulders. Insects thrive in the sun on the warm cliffs. Staff from the County Administrative Board clear brushwood from the riverbed, or trees would grow here and you would not see Döda fallet. Nature takes its course, and we humans contribute to change. Sometimes by causing problems, like “Wild Huss” did here, at Döda fallet. But also by farming fields and forests, or managing and conserving things we want to develop or preserve. What do you think it will look like here in 2120?

Das nackte Flussbett

Vor dir liegt der perfekte Ausblick über Döda fallet. Stell dir vor, wie es aussah, als der Storforsen sich donnernd über die Fallkante warf. Und Stromschnellen über die nackten Felsen und großen Steine brausten. Mehr als 7000 Jahre lang strömte das Wasser des Flusses hier zu Tal. In dieser Zeit hat es die Felsen glattgeschliffen. Das Wasser war der Motor, der die Bildung der Gletschertöpfe antrieb. Und stell dir vor, dass sich die Kopfzone des Wasserfalls um 800 m rückw.rts bewegt hat. Vom Südende des Lintjärn bis zum Storforsen.

Nacktes Flussbett

Die größten Steinbrocken sind so groß wie kleine Häuser. Vieles deutet darauf hin, dass sie bereits vor der letzten Eiszeit am selben Ort lagen. Diese Steine sind so groß, dass nicht einmal das Wasser sie zu bewegen vermochte. Du siehst keinen Kies und nur wenige kleinere Steine. Das kommt daher, dass die starke Strömung alles feinere Material talabwärts spülte. Die Gletschertöpfe und die abgeschliffenen Felsen zeugen von der ungeheuren Kraft des strömenden Wassers.

Alles wurde verändert

Die Katastrophe im Jahr 1796 veränderte alles. Storforsen wurde von einem donnernden Wasserfall zu einem nackten und toten Fall. Auch die Siedlungen um Ragunda wurden vollständig verändert. Holz aus den Wäldern oberhalb Storforsen konnte nun zur Küste geflößt werden, und der entleerte See wurde zu fruchtbarem Ackerland. Vieles ist vielleicht besser geworden, anderes schlechter. Jedenfalls wurde alles anders.

Der Tote Wasserfall lebt

Die Natur passt sich an – zumindest darauf kann man sich verlassen. Landkartenflechten beginnen auf Steinen und Felsen zu wachsen. Insekten finden in den sonnenbeschienenen warmen Felsen gute Lebensräume. Angestellte der Provinzialregierung entfernen Gebüsch im ehemaligen Flussbett, sonst würden hier bald Bäume wachsen und man sähe den Toten Wasserfall nicht mehr. Die Natur nimmt ihren Lauf, und wir Menschen tragen zu Veränderungen bei. Manchmal dadurch, dass wir Katastrophen verursachen. So wie der „Wilde Huss“ hier am Döda fallet. Aber auch dadurch, dass wir Land und Wald bewirtschaften. Oder dadurch, dass wir pflegen, was wir bewahren und entwickeln wollen.

Text och illustrationer är publicerade med tillstånd av Länsstyrelsen Jämtlands län. Illustrationer – millustration.se.